En blogg krävde förr en introduktion, en hänvisning till en idé, och kanske just precist ett ursprung. Detta gäller inte längre. En blogg kräver numera något mycket mer: ett försvar och ett rättfärdigande av ett publicerande (och hävdande) av ursprung. Men mer därtill. Existensberättigandet ligger (onekligen) i bloggens innehåll, ett innehåll vilket ofta bestäms av det intresse bloggen genererar. En vilja av att bli läst (här finns dock självklart undantag: de olästa bloggarna). Det är också däri mitt tidigare, tillsynes o-bottnade, hat mot bloggar antagligen föddes. Kanske betyder detta att jag inte bör blogga. Att det inte är något för mig. Men även jag har ju denna vilja att bli läst. Se här - ett liv! Jag skulle nästan vilja påstå att jag förråder mig själv på den punkten. Å andra sidan, kan ett hat (ja, även det o-bottnade) bottna i en rädsla. Är det denna rädsla för att just bli läst som hittills stoppat mig från att blogga?
I samma veva som jag kom underfund med att använda skrivandet som ett skrivande för-sig-själv har jag också förlorat något genom själva skrivandet. Skrivandets kraft, som jag ser det, innebär ett avtäckande av i tal o-formulerbara idéer (och med detta åsyftas idéer i begreppets vidaste mening). Det kanske är tillräckligt med detta avtäckande för-sig-själv. Men ett avtäckande utan möjlighet till förmedling verkar också tappa sin avtäckande kraft. En monolog utan inre och yttre kritik möjliggör inget avtäckande, det har lika lite formulerats i skrift som om det inte formulerats överhuvudtaget. Vi får se det som ett experiment från min sida, där läsbarheten i sig innebär ett öppnande för självkritik och förhoppningsvis någon form av högre insikt: ett avtäckande (och måhända ett avslöjande) likt ett oändligt antal matrjósjka-dockor.
Här: en ursprunglig scen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar